Till och med jag, världens minst sportintresserade människa, tycker att det är ganska trevligt att ha en legitim anledning till att bara ligga på soffan hela dagen när man är ledig. Däremot har jag stora problem att titta på finaler eftersom jag tycker så synd om alla som river. Och nu inte minst lilla Stefan Holm som var så nära så nära. Men jag tycker lika synd om de stackarna som rev ut sig tidigt också. Jag klarar inte av att se vuxna människor se så ledsna och uppgivna ut, även om det egentligen bara är en lek. Det är ju inte så att de är utan mat och sitter i krigshärjade länder utan hopp om livet. Trots detta grät jag när Chelsea förlorade Campions Leauge finalen, inte för att jag hejjar på dem men för att den stackars lagkaptenen var otröstlig efter att ha missat en straff och därmed förlorat.Jag hoppas att jag slipper bli en idrottsmamma, jag tror inte att mitt hjärta klarar av det.
Peace
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar