Lilla Fisen kom ut snart!

Är det inte så, att när man hickar då är det någon som tänker på en? Det verkar vara mycket folk som tänker på Fisen för han hickar väldigt väldigt mycket. Det slog mig inatt hur man kan längta efter en person som aldrig har sett. Tänk om om man inte skulle få se sin nyfödda bebis med en gång på bb utan de skulle lägga alla nyfödingar på rad och så fick man gissa vilken som var vår. Tänk om det hade varit inträdesprovet i föräldrarrollen, hjälp.
Det känns lite läskigt nu när folk frågar hur länge det är kvar och vi kan svara "drygt fyra veckor". Så kändes det inte i juni när vi såg en liten ärta för första gången. Äntligen börjar vi enas lite om namn, vi har iallafall två och ett halvt killnamn som vi är överens om. Fast jag har ingen lust att skriva om det här, folk har en tendens att ha så mycket åsikter om namnen och verkar inte notera att de namn vi säger faktiskt är ett namn som vi har tänkt till våran Fis.


Jag hittade några kort på mobilen igår, när jag tyckte att magen hade blivit sååååååå stor. Vilket givetvis inte är något mot hur jag ser ut idag. Konstigt nog har den blivit en rätt naturlig del av mig, även om jag är rätt trött på den. Eller snarare trött på att inte kunna sitta eller ligga bekvämt, eller andas ordentligt eftersom Fisen hellre skulle vilja ha två rum och kök och därför pressar ihop alla mina inre organ till bristningsgränsen. I övrigt har jag en väldigt fin mage, något som jag aldrig trodde eftersom min orginalmage tillsammans med mina fula fötter är min akilleshäl.

Ja oj vad stor den är, eller inte...Jag ser ju riktigt smal ut






Nu håller vi tummarna för kusinen lilla Frö som föhoppningsvis bjuder på en pickande hjärta imorgon!
Peace out!