Eftersom jag under hela hösten jobbat som en dåre, och innan dess både jobbat och pluggat, är det väldigt ovant att vara hemma och inte ha några egentliga måsten. Jag städar för någon, bakar för någon och pysslar för någon. Någon som skall flytta hem till oss, någon som vi inte riktigt känner förutom dennes dygnsrytm och hicka. Någon som kommer förändra våra liv radikalt, förändra mig till någon som jag inte vet vem det blir. Eller blir det så? Kommer jag fortfarande vara jag fast bara lägga till en sida av mig själv? Eller kommer jag bli någon helt annan? En sådan som man fasar för? En neurotiskt mamma som inte pratar om annat än kräk, bajs och barnmat? Kan jag verkligen bli en sådan person?
Den bild jag bygger upp av mig som mamma kanske är fylld av orimliga krav, förväntningar och fördomar. Den bild av mardrömsmamma jag har, kanske bottnar den i något som är så lätt att halka in i och fastna i. Kanske borde jag sluta kommentera mammor som jag går förbi, mardrömsmorsor i myskläder med fläckar på, rökandes över barnvagnen med Icapåsen full av junkfood och chips.
Fast jag ligger nog mer i riskzonen för den neurotiska mamman isåfall, speciellt med tanke på gårdagens matlådehysteri när jag stekte köttbullar och köttfärsbiffar för ett helt kompani.
Igår var jag även på blivande-mamma-massagen. Tyvärr var det lite av en besvikelse. Visst var det skönt, men jag trodde att de hade en specialanpassad massagebänk för stora magar, men så var icke fallet. Jag fick ligga på sidan eller på rygg, vilket gjorde att jag inte var helt avslappnad och känslan av att gå därifrån som en ny människa inföll aldrig.
Bjuder på bilder från gårdagens köksstök:
Åttio köttbullar med sås samt 15 färsbiffar.
Ett stycke tjockis
Ett stycke Fisrumpa som sticker ut genom magen
3 kommentarer:
Oj vilket häftigt rumpkort på magen! Tur att fisen inte var på väg ut iallafall, som i drömmen :)
Oj, vad jag känner igen mig ....
det är det som gör oss till människor ... att vi kan reflektera ...
Fisrumpor som vill sträcka på sig så att man tror att de ska komma ut genom magen... visst är det härligt. Bra att du sysselsätter dig och tar dig för en massa saker, för sen kommer du inte att hinna och det är det som är meningen. Då SKA man vila mysa, mata, promenera. När Ella var liten så gjorde jag ingenting i början (3 mån?). Nu när Emil kom så hade jag inte tid att göra ingenting... och jag hade ett överskott av energi (efter två månader av ingen energi alls) så jag började renovera Ellas rum när Emil var två veckor. :-)
Kroppen avgör vad du orkar med - lyssna på den och förträng alla "måsten" och drömmen om att vara den "perfekta morsan". Hon finns, men hon ser inte ut så som man tror innan man får barn.... om du förstår vad jag menar.
Kram och LYCKA TILL!!!
Hälsningar från kompisens storasyster som tyckte att du och lillsyrran var världens besvärligaste ungar (1986 iallafall)
Skicka en kommentar