Den elaka kusinen

När jag åker någonstans tar jag nästan alltid med hundskrället. Jag inbillar mig att han gillar det men egentligen hatar han det. När vi åker till Strängnäs blir han mobbad av de andra hundarna, speciellt av Stockholmsbruttan. I och med att stackaren är kastrerad och dessutom pojk är han lägst i rangordningen, det är inte konstigt att han följer oss vart vi än går och sover i resväskan för att vi inte skall glömma honom.
När vi åker söderut blir han inte mobbad men han är inte särskilt förtjust i Doglas som är så stor och klumpig och gärna vill leka. Droppen kom förra veckan när Macke kämpade i 10 minuter med att få fram en tennisboll under trappan. När han äntligen fått fram den, la han den ifrån sig i en sekund för att hosta upp all jord han var tvungen att äta upp för att få fram den stackars bollen. Var händer då? Jo, Doglas dyker upp från ingenstans och tar helt sonika bollen och springer i väg med steg som med ord skulle beskrivas "ta den om du kan då, du kan inte ta den".





Inte konstigt att stackars Macke gärna är med och packar väska så att vi inte glömmer honom.