Music please

Första natten när Lilleman sovit och ätit helt enligt min belåtenhet. Idag lyssnar jag på musik för första gången sedan förlossningen. Till förlossningen hade vi bara med en skiva, Andra sjunger Olle Ljungström, det var den skivan jag ryckte med mig i farten och den visade sig vara helt perfekt.
Klockan sex på morgonen förra torsdagen vaknade jag av en värk som inte kändes som det gjort förut. Sju minuter senare kom en till och ytterligare sju minuter senare en till. Min första reaktion var då "shit, jag måste äta frukost!!!" Sagt och gjort, jag tryckte i mig mackor, en banan, oboy och juice. Kärleken insåg att det inte var någon idé att åka till vfun. Klockan åtta kom värkarna var femte minut och vi ringde till förlossningen. Det var bara att åka in när vi ville. Kvart i nio stämplade vi in och diskuterade smärtlindring. Jag var lite nervös över ryggmärgsbedövningen, men efter första undersökningen visade det sig att det inte var någon idé med någon eftersom jag redan var öppen 7 cm. Det fick bli lustgas för hela slanten istället. Den var rätt överreklamerad enligt min smak. Jag hade svårt att tajma in "fyllan" till värken och mådde illa hela tiden. Klockan tolv var jag helt öppen och från dess är allt lite blurrigt. Enligt Kärleken var det då jag inte ville vara med längre, var lite ledsen och lite uppgiven. Vid tre kom krystvärkarna och tjugo i fem var Lilleman ute. Nu såhär i efterhand var det inte mer dramatiskt än så. Visst gjore det ont när han skulle ut (då hade jag gett upp lustgasen och kunde lika gärna legat i en grotta på stenåldern) men det var verkligen som de äldre gardet bertättat, att när de väl är ute är smärtan över. Jag är helt imponerad av mig själv och moder naturs instinkter som jag verkligen inte trodde att jag hade. Så till mina mina fina tjejer som är nervösa över själva förlossningen, det behöver inte vara som på tv.
Nu ska jag försöka äta lunch innan Lilleman vaknar.
Peace out!

MultitaskMalin!!