Tidig hemgång från skolan idag vilket var skönt. Att jag då istället skall planera morgonsdagens lektioner ser jag inte som jobb utan snarare bonus för det är så kul. Det värsta med att ha en så idealisk klass som jag har nu är att jag verkligen vill få ett riktigt jobb och ha min egen klass, ingen låneklass.
Jag är en oroande, ältande och rätt dyster typ ibland. Då stänger jag helst in mig i datarummet och lyssnar på musik med dystra sångtexter, inte alltid med Kent eller Depeche Mode även om de ligger mig extra varmt om hjärtat. Just nu är jag inte särskilt dyster, det har väl med hormonerna att göra. Därmed inte sagt att jag inte fortsätter att lyssna på dystra låtar. Just nu är jag inne i en period med Olle Ljungström. Hans texter är fantastiskt klockrena och beskriver vardagsdysterhet på ett väldigt bra sätt. Den låt som går på repeat just nu är Nåt för dom väntar och mina tankar går till de två personer i min omgivning som jag tänker på mest just nu. Jag tänker på er så mycket och känner maktlösheten av att inte kunna hjälpa till, men ni finns i mina tankar, hela tiden.
Nåt för dom som väntar
I ditt bröst
finns en kuslig maskin
den har en röst
och slukar dyrbar bensin
den producerar hopp
och kasterar drömmar ibland
När den säger stopp
känner du just ingenting
Vi som krossas,
krossar och går på
små späda barn
med hjärtan som elefanter
Gud uppfinn nåt nytt
som gör det lätt hålla ut
nåt för dom som väntar
dom som orkar vänta mer
Mitt hjärtas röst
kan nog vara ostämt ibland
instängd i ett bröst
en ambassad som saknar sitt land
Men för blommor, hjärtan, ängar makalösa stränder
För ensamheten rätt i Christer Sjögrens händer
Vi som krossas,
krossar och går på
små späda barn
med hjärtan som elefanter
Gud uppfinn nåt nytt
som gör det lätt att hålla ut
nåt för dom som väntar
dom som orkar vänta
Peace out!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är inte alla som förstår det. Men man behöver sitt vemod ibland. Att få vara lite dyster och grotta ber sig i det känns faktiskt bra emellanåt....på ett lite sorgset sätt.
Och här sitter jag och gråter en skvätt. Kanske därför man inte ska privatsurfa på jobbtid ;-)
Vi ser så himla mycket fram emot att ni ska komma hit, det är alldeles för långt till november!
kram!
/p
Skicka en kommentar