En norgehistoria

Det var en gång en familj som skulle åka till västkusten och hälsa på folk. Familjen bestod av Pappa T, Mamma M, Lilleman A och hunden Macke. Klockan var halv fyra en fredagseftermiddag när familjen startade resan mot Göteborg. Då Mamma M hade varit vaken flera gånger under natten och tagit hand om Lilleman A, var hon således rätt trött. När de kommit till Grums slumrade Mamma M helt sonika till i baksätet. När hon en timme senare vaknade började hjärnan gå på högvarv. Varför var det så mycket snö på backen? Och varför stod det E18 på vägskyltarna?
- Älskling, vilken väg kör du?frågade hon lite försynt Pappa T.
- Jag kör via Uddevalla, svarade Pappa T.
- Men man svänger ju av mot Uddevalla när man närmar sig Trollhättan, och det kan vi ju inte gjort, Mamma M var nu något nervös.
De stannade vid vägkanten och tog upp kartan. Då lyfter Mamma M blicken mot närmsta skylt.
"Oslo 100" står det där.
- Men vi är ju för fan vid norska gränsen, utbrister Mamma M. Lilleman A sov fortfarande som en stock.
Resterande delen av resan pågick under tystnad. Istället för stora härliga E45 och E6:an rullande Silverpilen fram på småvägarna genom Dalboslätten.
En gång försökte Pappa T liva upp stämningen.
- Det är väl kul att få se småvägarna genom Dalsland, här är ju fint.
- Jag har åkt genom Dalsland förut, svarade Mamma M kort.

Fem timmar tog det, istället för tre. Sedan var vi framme.
Peace!