Varje rastvakts mardröm

Just när det har blivit kallt och kidsen äntligen självmant har börjat ta på sig täckbyxor och mössor, utan tjat från fröknar, då kommer den. För det första vet varje vuxen människa att den inte är att lita på, eftersom den inte kommer ligga kvar. För det andra går det knappt att genomföra en lektion för kidsen och deras entusiasm för den delen sitter i fönstret. Den yr omkring och tillslut, lagom till rasten, har det samlat ihop sig till en halv centimeter snö. Då börjas det. "Nej, sluta kasta snöboll", "Nej, man får inte kasta snöboll", "Sluta XXX, jag ser dig, man får inte kasta snöboll har ju rektorn bestämt", "Nej ni får inte kasta överhuvudtaget, inte ens om ni inte kastar på någon", "Nej, lägg ner snön. Bygg något istället (vilket går sådär utan kramsnö)". Tjat, tjat och åter tjat. Det enda man säger under rastvaktstiden är meningar som dessa. Om man inte tröstar. Tröstar de som halkar i snön, tröstar de som iallafall fått en snöboll i nacken, eller på kinden, eller i ögat, eller blivit hotad med en snöboll.

Men ack så lyckliga de små liven är. Röster spricker av glädje av detta lilla yr av vita kristaller. Och de bygger tappert, trots att snön bara fastnar på deras yllevantar.