Not my cup of tea

Idag gjorde jag debut som dagisfröken. Jag tackade ja av den enkla anledningen att det var många timmar som erbjöds på en och samma dag. Fy fan vad det var tråkigt. Jag är trots allt behörig att jobba i förskolan men det är verkligen inget jag kommer göra i framtiden. Jag gjorde det innan jag började plugga och trivdes helt okej men nu när jag vet hur det känns att jobba med små vuxna i ett klassrum och att tillsammans skaffa oss kunskap, blir det big no no till dagistrams. Ingen ordning, ingen struktur och framförallt en massa kladdiga barn. Och snälla bespara kommentarer om att vårat barn också kommer vara kladdigt, men det är ju såklart inte samma sak! Lille Rodrigues kommer givetvis också vara ett kladdigt barn men då är det ju iallafall ens eget kött och blod som kladdar.
Att Fisen numera går under namnet Rodrigues härstammar från en rolig utsvävning som vi hade i Stockholm. Flyttar vi till Stockholmio kommer vi bo i förorten och vår lille man där inne kommer prata slang, ha baggyjeans och bandanas. Vidare kommer han umgås med mexikanare, ha ett talfel i form av läspning och hans första mening blir således "como esta".
Peace out