Just shoot me

Just så känns det nu. Jag har lovat mig själv att jag inte skall klaga på min graviditet, eftersom vad det verkar har jag haft en idealisk sådan. Men nu börjar foglossningen göra sig mer och mer påmind. Det känns som att jag ständigt halkar i snöslask samtidigt som jag går ner i spagat. Egentligen är det inte just foglossningen som är jobbig. Det jobbiga är att jag inte kan vara mig själv. Min kropp gör inte som jag vill att den skall göra, allting tar hundra år och är det inte ryggen som säger ifrån så kläms magen ihop och Fisen blir skitförbannad. Är man dessutom ny på jobbet och ständigt skall göra ett gott intryck och vara "den bästa vikarien" de någonsin har haft, då är det inte konstigt att kroppen helt lägger ned så fort jag parkerar bilen hemma. Idag har vi varit på utflykt till brandstationen och varit på studiebesök där. Glatt traskar alla sexåringar fyra kilometer, jag biter ihop käkarna och vaggar med. Jag tror inte jag har suttit ned med än 10 minuter i sträck på hela dagen. Och varför sätter du dig inte bara ner då?????
Därför att det inte är något roligt att vara till besvär för någon, eller att vara vikarien som ändå inte kan göra allt. På torsdag är det återigen dags för föräldararutbildning, jag kunde inte gå sist eftersom det helt enkelt inte fungerade att jag smet iväg från jobbet. Denna veckan kan jag gå, på bekostan av att det inte blir någon fritidsjympa för barnen eftersom personalen bli en man kort. Hur dåligt samvete får man inte då? Så nästa vecka får Kärleken gå ensam igen. Det känns inget roligt alls. Men visst, komplimanger får jag. Alla verkar nöjda och säger att det fungerar så bra med mig, personal och barn. Hur lyckad känner man sig då när klockan är 16.45 och XXX pappa kommer för att hämta en XXX som inte finns kvar på fritids utan som har gått hem med någon annan. När äntligen den andra fröken får tag i vem det nu var XXX hade gått hem med, så visade det sig att det var mig de hade sagt hejdå till.
So please, just shoot me...