Jag har alltid brottats med min åldersnoja. Var man inte för liten förut så är man för gammal nu. Jag har aldrig tyckt att jag ser ut som min ålder, i mina ögon undrar jag om jag någonsin kommer nå över 15 år. Men nu är det faktiskt såhär att jag är född 1983, alltså fyller jag 27 år i år. Det är väl inget mer med det. Ändå utspelar sig följande scenario de senaste månaderna:
* Jag ska ladda på mitt busskort och han bakom disken frågar om det ska vara ungdom, (gränsen för ungdom är 20). Ehh, nej är mitt spontana svar och det är nästan så att jag säger att jag är 23 år. MEN det är jag ju inte!! Men jag tror det.
* En jobbarkompis och jag satt och pratade om folk som bor i grannbyn och hon förklara att hennes kusin är 25 år. Hon berättar vad hon heter och jag svarar "vad konstigt att jag inte känner igen namnet. Jag brukar hålla kolla på alla 83:or." MEN, 83:orna är ju inte 25 Malin!!!!! Men jag tror det.
* Ett av mina dagisbarn berättar att de haft kalas hemma för hans mamma fyllde 25 år. Oj, tänker jag...Är vi lika gamla. Återigen, NEJ!!!
* Kärleken skickar ut mig på snusuppdrag och vem får visa leg på ICA i Åsa för att köpa snus???? Jo, 15 åringen Malin. Inte konstigt att jag är förvirrad.
Husvisning i morgon, andra visningen. Lånelöfte så gott som klart. Hjälp, vi är vuxna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hahahah!
Jag känner verkligen igen mig, särskilt på 23an. Det var länge man var 23 år.
Nu är det nya faktistk 27år. Jag har varit det ett bra tag och kommer vara det länge till tror jag för varje gång jag får frågan blir det 27 till svar.
Men visst är det skönt att fylla år i december, då tar det ju ännu längre tid än vad de gör för de andra ;)
Kramar i massor Alexandra
Skicka en kommentar