Det här med barn

Nu när Lilleman äter laktosfritt sover han så sött hela nätterna. Igår skulle vi prova på lite laktos, och trots att det var lite lite lite ost i lasagnen så gick natten käpprätt... Vi är väl inte helt säkra på att det var därför han var ledsen, han kan ju haft en dålig natt, men oddsen kändes sådär.

Nu har jag jobbar i tre månader men det känns som att jag alltid varit en del av mitt jobb. Nu betar vi av 21 utvecklingssamtal och det känns i huvudet när man kommer hem. I morse åkte jag tidigt och fick bara en halvtimma med Lilleman ikväll. Självklart finns det vissa dagar som man undrar varför man skaffar barn när man ändå är borta 8 timmar per dag. Jag har också ifrågasatt inför mig själv vad vitsen är att när man får så lite tid ihop. Men då hoppas jag innerligt att hans blivande förskola är lika underbar som mitt jobb. Finns det ett bättre bemötande på en arbetsplats än när det i hallen dyker upp 15 små rumpnissar och kastar sig om halsen när man kommer på morgonen. Och visst, jag får inte 24 timmar per dygn med mitt eget barn men eftersom han är världens sötaste så får jag väl dela med mig till förskolepersonalen och trösta mig med att jag träffar 21 goa ungar som ger mig nästan lika mycket kärlek och energi som Lilleman.