Det slog mig just att jag lever i en väldigt mansdominerad familj. Visserligen är det jag som bestämmer, men övriga medlemmar i Olsson/Eklund är av det manliga könet. Jag undrar varför killar alltid måste snarka. Jag är inte ensam om att kasta kuddar på hunden om natten, Mamma har precis samma problem och Doglas är mycket riktigt en grabb. Dessutom snarkar Pappa minst lika mycket som Kärleken. Just snarkningar är en av de värsta sömntortyrmetoderna som finns. Hur hårt man än sparkar bakåt och siktar på smalben så hjälper det bara blott några sekunder, för just när man sakta sjunker in i sömn så kommer snarket tillbaka med orkanstyrka.
En annan sömnstörare (som visserligen inte har börjat snarka än) ligger just nu och spelar på läppen i sin säng. Detta i något desperat försök att övertyga mig om att han inte alls är trött, inte det minsta trött. Men den gubben går inte, nu får han inte komma upp ur sin säng förrän han är pigg och glad. Hans rödhåriga temperament har en tendens att framhävas än mer när han är trött.
Igår gjorde jag den nya prototypen till Bröllopsinbjudningarna. Det blev så bra! En del av mig vill genast lägga ut bilder på bloggen, men lite får jag faktiskt hålla på mig!
Ikväll blir det tjejkväll i Götelaborg, sedan ska kära Mor hämtas vid tåget.
Hejsvejs!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vettu, jag har kommit på ett sätt att få "dem" att sluta snarka. Stoppa in ett finger i munnen och vifta runt lite. Efter tredje, fjärde gången slutar oljudet ofta./Lina
Skicka en kommentar