Vad tänkte jag med när jag satsade på ett kvinnodominerat yrke? Eller är det så att en viss typ av negativister (kanske eventuellt ett påhittat ord) har samlats inom barn och ungdomsförvaltningen?
Tyvärr tjejer, så är jag inte en nejsägare som sitter snällt. Ska det bli någon förändring så måste man offra lite energi. Snälla, skjut mig inte för det. Det är inte för er skull jag gör saker, jag gör det för mina kids. Hur ska jag kunna med gott samvete ha långa samtal med våra kids om att inte vara elaka, snacka skit eller bara en simpel sak som att våga stå för vad man tycker och vad man vill få gjort. Hur ska det gå till om de vuxna inte ens kan göra det??????
Skärpning!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar